blir till 1001 stycken kampar, varje sak kämpar om anhängare, barncanser, bröstcanser och prostatacanser, har föreningar som kämpar den enstaka sak, som det vore helt adskilda åkommor, varje sak har sina 1001 anhöriga
som stödjer just dem, det är som om varje cell i en kropp skulle särskiljas och stödjas på bekostnad av de andra cellerna, hur går det med miljösaken i detta, ja den överses eller underses, den blir den 1002 saken.
Det finns ingen canser om vi utrotar oss. Men det verkar de acceptera, budskapet är som sången: Änglamarken, en allsång utan att de fattar ett ord av den.
För de fattar inte att detta är en konkret sak, som är
förutsättningen för att vi skall ha några kamper kvar på jorden.
Att canser är den viktigaste saken på jorden, självklart är det allvarligt, men det är drastisk att ta oss alla för att lösa
det problemet.
Om livet vore ett teater som i politiken har blivit och 1001 lotsasmotsaser, som driver oss alla till att stödja det som är underordnat huvudsaken, som de ständigt skall förstora och bagatellerna skall diskuteras,
som vore de verkliga stora saker.
Det är en befolkning utan förmåga till att se helheten, men det finns inget fot utan ett huvud, det går att byta bort allt utan det, om det är hjärtlöst?
Det är
huvudlöst att inte förstå, att det finns en huvudsak.
Utan huvudet är resten borta.
Men måste de verkligen ha ett huvud för att fatta det?
Det är självsagt för vissa av oss.