blir känslolivet platt och inget går in eller ut.
I all välfärd, för det är det som möter en i stan, så kan man förstå att det är en mycken nöjd befolkning från alla hörn
och länder, solen skiner, det känns inte som det finns någonting som kan förstöra idyllen, två från min hembygd är i USA, varför inte? det är bekvämt och det går så fort, idyllen är
tillnärmat fullständig som ett dockhem, en börjar känna sig som en missnöjd bov som vill frånta folk lyckan. Det fulländade lyckan, sommarklänningar och uteserveringar, kärnfamiljer och glass och läsk och
naturkompaniet och fjällutstyr och böcker om fjällen, fjällrävenryggsäckar och vandrarsko, böcker om Kungsleden och fulufjäll, dalarna och midnattssol, och sovsäckar och skrivare och bläckpatroner och datorer
och smycken och klockor i snyggt design, skor så vackra från olika tidsepoker, gröna och gula klänningar, paraplyn när en lite skur passerar, regnbågefärger i alla kulörer, barnutstyr, bebysängar och barnvagnar
med söte design av trehjulingscyklar, kunde det hela ha varit mera fulländat, en gatumusikant och frun från Rumeniän, exotisk och publikvänligt, harmoni och gågator som gör gatubilden trygg och stabilt, ett busskur med
reklam om att för varje träd Sverige hugger ner plantar de två, säkerhet, ingen anledning till oro, väktare i lagom mängd, ingen tiggare, välklädda invånare och turister, spårvagnen som kommer precis i tid,
välorganiserad, och lagom bruna ben, ögonfransar och nagellack och lockar och stilmedvetenhet, välklippade frisyrer och inga vrål, trevliga personal.
Plötslig känns det som en inte har något att komma med, som vore
en lustmördare av andras humör, en passiv aktör i maskineriet, som inte får rubba den heliga stunden, där alla har det alldeles perfekt i stadskärnan, inte ett moln, före efter man har lämnat stan, en tryckande trygghet,
som ligger som sval filt över en redan lagom varm befolkning.
Det känns alldeles tomt, inga moln och himlen är alldeles oskyldigt blå.