Är det bara på norskan det heter det, jag är uppvuxen ganska ensformig och jag behöver upptäcka livet lite på nytt, jag har bestämt mig för att vara med i olika sammanhanger och inte ingå i för nya
nära relationer, sedan jag har Tjejen och Anna. Jag behöver våga vara i nya miljön och skaffa lita mera skinn på nesan, och inte hamna i nya konstellationer där jag sitter som på en öda ö. Hur tar man sig till
sina mål? Man försöker och försöker och sedan försöker man igen, jag har blivit långt mindre rädd för att ta orden i de sammanhang jag är i. Målen är ganska klara, sedan tycker jag att jag
sitter fast som plastflaskan på öppet hav, jag har läst fysisk oceonografi och havet är långt mera statisk, än man tror, i alla fall vågornas rörelser, och flaskan kan driva i land både här och där,
så lite mera framdrivet har jag nog än plastflaskan, men inte så mycket mera än, nu för tiden. Målen har börjat komma men meningen eller känslan av mening har inte kommit i kapp.
Men sedan finns ju: kapp det
goda hopp.