De sista åren har jag fått mera information om mig själv än sammanlagt alla år innan.
Jag började sjunga hos en sångpedagog, hur i all världen kom jag på att börja med det? Jag har sjungit
i kör i många år och bedömt mig som en lite dålig medelmåtta. Så jag kan sjunga? jaha, det visste jag inte. Kan inte alla det? Och vad i all världen skall jag göra åt det?
Sedan, nej före
var det, så kom jag på att jag skulle skriva en miljöblogg, den gick sin egen väg, och en dag var det en som sa att jag kunne skriva. Jaha kan jag skriva? Kan inte alla skriva? Och detta är inte precis Dostojevskij, precis, detta
saknar allt djup.
Sedan fick jag höre att jag hade ett gott minne, jasså har jag ett gott minne, men har inte alla det? Hur i all världen hittar de hem utan?
Jag har späglats de få sista åren på ett sätt
som gör att jag inte känner mig igen, sedan jag trodde at vi var lika, jag tycker rommen saknar väggar och tak, jag känner mig inte igen och hoppas jag inte måste leva med rymden som tak och väggar. Det känns inte
hemmavant.
Jag vet att jag har en förståelse av biologin, men är dålig på detaljkunskap, jag bruker inte fördjupa mig, mycket av kunskapen har kommit via Facebook.
De sista åren innan jag flyttade
hit och kanske ett tag efter drömde jag at jag, eller vi ständigt flyttade runt i nya och nya hus, i de sämsta droppade regnet in eller det låg i mossan, men många var fina och somliga blev gengångare i drömmarna, nästan
så att jag började bli bofast.
Via psykologen i Bergen, ja visst gick jag hos psykolog där också, lärde jag drömmarnas betydelse, och att mycket av det vi eller hjärnan jobbar med, är utanför medveten grubbel.
Vad med alla dessa husen, sedan jag aldrig blev bofast. Troligen har jag inte vetat vem jag är, vem vet egentligen det? Att bli för bofast betyder kanske att en kan bli för hemmavan, men att aldrig hitta hem, är häller inte så
bra, sedan vi alla behöver ett ställe där vi känner oss hemma.