om det sitter kalda maktmänniskor på toppen, så är det vanliga människor som låter regimen bestå genom att acceptera dem, precis som under andra världskriget, de njuter godor och säger att de inte er
deras ansvar och att det är ledningen, ja alltid någon annan, de tar inget ansvar för öppenbara fel och felgärningar, men viser till paragrafer och regler och rutiner och normen. De som aldrig säger andra imot, men accepterar
det andra säger, och gör det till the bitter end. De ställer inte frågor, godtar orätter mot andra, mot levande varelser i naturen, de kan följa ett regim in i det totala mörker utan att mucka, och är de många
nog, så sjunker vi alla som stenar.
En riktig människa går inte i flock när flockens vandring börjar likna en mobb eller någon som utsetter några. Det är inte ofta i historian att valen den enskilda tar, blir
helt avgörande för allt och alla. Nu är vi igen i det läget. Att inte ta ställning betyder att de godtar utrotning, för att det kostar lite att avstå. Eller så tycker de att det står i deras väg för
att njuta.
Och just det är den banala ondskan.