Man är ju inte mera än en del av sig själv, jag passar tillsammans med min likasinnade gubbar från min uppväxtort, där står enbald, enfald och envald, tvåbald och tullball tillsamans och slår några
lägre skämt och skrattar länge och väl åt sig själv, och just då har jag kommit hem.
Jag passar som farbror, för skämten är anpassad den nivån, man kan inte bli mera än man är, kan
man? Skämten kryllar ur, som vore det helt naturligaste delen av jag och kanske var det just det det var, och jag kommer nog aldrig att bli dalai lama.
Det är jag lite lessen för, för vis är den ultimata toppen, och jag
för nog nackspärr om jag skall föröska se den. För så långt var det upp dit.