Efter 2,5 år kan jag konstatera att jag sitter på ett loppis, omgiven av saker som egentligen tillhör ett second hand, och det är inte säkert att de hade fått solt det vidare, jag har ingen aning hur jag ska hantera
detta, så det blir en sak för Poirot och miss marple, men jag hade nog aldrig trott att det kunde hända. Och sedan jag inte hade trott det kunde hända, har jag häller inte så många ord för det, för att det handlar
lite om flera än mig. och jag får överlåta saken vidare.
Jag känner mig också trött för att jag inte vet hur en skall hantera miljöfrågorna. Som enskild känns det som om jag inte har mera att
göra, men jag tror att svagheten är att alla vill gärna vara miljöhjältarna, och sedan det går på bekostnad av samarbetet. Det finns olika agendor och grupper och viljor och kanske en del högmod, att inte gå
tilsammans med dem som en inte tycker är värdiga nog för en, för att de kommer ifrån andra håll, jag har egentligen inte någon större aning själv, men jag tror att med olika agendor och kamerater, så blir
det ju som det ser ut, många olika åsikter att förhålla sig till när skutan värkar inte hålla, och inte är hållbar. Om alla sitter på olika ställen och ropar, så blir inte ropet unisont. Ja
Greta samlar folk, men det är ju vi vuxna som skall ta över rodret och styra båten och Greta väl i hamn, för är inte det ett vuxnas ansvar, att skydda även Greta? Om hon har kommit så långt, så betyder
väl bara det, att någon av oss vuxna får hjälpa henne vidare. Hon har ju verkligen sagt till att det inte var okej av oss vuxna, så då hamnar det väl det hos oss?
Vi får vänta på det nästa
stora unisona initiativet, och inte vänta alldeles för länge.