ingen nåd för vuxet avvikande i samhället, man har en mall av förväntningar på folk efter ålder.
Ting skall läras bort undervägs så att man passar in i samhället, men det är
nu inte där jag har problemen. Jag måste börja uppskatta det jag har gjort, i dag förstår jag att jag efter 4-5 års ålder, har vuxit upp med pts, har utbildat mig under varierande grad av den och är välutbildat
och kunnig, jag har varit jättehård mot mig själv, för att jag inte förstod varför jag hängde efter. Det är inte ett kronisk tillstånd, det beror på omgivningen i stor grad och deras och en egen förståelse.
Nu är det dags att lägga det till handlingarna och lämna det som tema? Fast helt går det inte än, sedan jag inte kommer ihåg barndommen, minnet är borta, och jag behöver egentligen mina kvarlevande släktingar
för att få tillbaka helheten.
Det är knappast något att publicera, så då lägger vi det till handlingarna.
Det hörs bra ut, gör det inte? sedan självupptagenhet inte är en dygd,
och sedan så kör vi på Doris livshistoria, sedan hon också var någon innan hon hamnade som plankstek på middagsbordet, varje söndag var det planksteken som lyfte upp vardagen över den gråa nivån.