min flöjt, den gillade jag bättre än pianot, men skall jag våga ta den med på FridaysForFuture, tänk om jag hamnar på piedestalen, heter det så? Och aldrig kommer ner igen, det måste va ett öde
värre än det döde, inte alla passar där uppe. Det känns inte attraktivt, och där uppe är det också en typ av djup ensamhet.
Jag låter efter psalmboken, jag sjunger ju, och nu har jag gått i
gång på det, stackars folk, i bland känner jag det som det kan bli allt för mycket av det goda, när jag kör i gång på mitt.
Det går inte alltid som planerad då.