strunt det samma.
Vi här i färd med att köra skuten, Jorden, i sänk. Jag skulle gärna försökt att evakuera och tagit barnen med mig. Barnen är vuxna, jag kan inte stoppa dem i resväskan, de få
som trots allt har visat mig lojalitet bor här. Men vad gör åt de 2.3 millionen som jag inte känner någon gemenskap med. Europa brinner av värmeböljan, vi har givit jorden ett försök på dödligt våld,
och det slår tillbaka. Alla folken jag är bundna till vill inte följa med i den lilla resväskan jag har kvar. Ska jag evakuera själv? Och vad skall jag åka till? Hoppet har lämnat mig om att det går att rädda
skutan, det gäller att själv hålla sig vid liv och försöka hålla liv i dem man håller av. Tänk om en kunde tagit dem med till ett skyddat boende. På något sätt så hoppas en endå att någon
måste få överleva och att en var en av dem. Kollektivt självmord med klimatgaser och utrotning är inte något jag vill delta i och det är svårt att inse att straffet är kollektivt. Jag kommer försöka
att hålla liv i mig och mina, och självklart ger man inte upp att stödja alla som försvarar livet. Men dem som är helt oengagerade och därmed nu inte vill, då känner jag häller ingen gemenskap. Lojalitet måste
gå åt två håll, annars är det hopplöst.
Jag kan inte bära hoppet själv, det är gemensamt projekt att hålla någonting uppe. Och ett gemensamt svek att sänka det. Och en drar alla med sig
ner om en sviker. Barnen och det hela drar en mig sig om en struntar i att försöka bära det som inte var hopplöst innan man lämnade sin post. Och det var det för många som gjorde i denna frågan. Majoritetsbeslutet
är att svika. Det känns som att ha försökt att nå bromsen, när de flesta kämpar om gaspedalen. Det känns inte som någon gemensam kamp, det känns som att ha blivit sviken personligen, på många
olika sätt.
Och det var inte mitt val. Så ville inte jag ha valt framtiden.
Och jag skulle önskat att även de som kämpade för att nå bromsen, hade haft en gemensam mötesplats. Möten är viktiga,
även för att få känna på känslan av hopp. Och där kunde det ha bildas starkare band, än de lösa, hos dem som försökte hålla liv i hoppet.