introverthet har den nackdelen att det speglas som det var inget, och det kommer nog aldrig bli aktuellt att intereagere på annat sätt än jag är van med, jag är en bra lyssnare, och jag kan prata, men det blir mycken trams.
Därmed trodde jag att jag var ungefär tillnärmad obegåvat. Sedan kom Anna in och var en gynnsam spegel, sedan började jag sjunga hos någon som sa att jag kunne sjunga, till min förvåning, jag hade inte någon
aning om det. Det kan bli lite mycket på en gång och jag känner det något märkvärdigt. Kanske på tide med ett namnbyte till N. M. Värdig. Där N och M är Något och Märk, eller Något Mera
Värdig. Att skulle vara N. Mest Värdig är omöjligt.
Troligen går de flesta runt med dolda talent som ligger i skuggan till någon ser dem.
Att vara en spegel är något vackert, om en speglar på ett
fint sätt.
Och i spegelns riktiga utgåva, blir människorna till.
En annnan fråga är om allt är slumpmässigt, utan de möten hade jag inte haft någon chans, just då. Avgörande betydelse
kallas det. För jag har upplevd livsviktiga möten tidigare i livet.
Där tänker folk olika, men en tänka att det var en mening med det hela, eller det blev en mening av det hela, och olika människor drar sina olika konklusioner
just där.