gör det lite komisk att en måste dölja så kallade svaga sidor, men det finns en biologisk erfarenhet av att en gömmer sig då, sedan det är just då att en är svag för utsatthet. Men i vårt samhälle
då ting allmängörs, blir det som sagt en liten komik av att gömma det gemensamma, det går inte att häva sig över det, sedan det är livet. Klimatångest döljs också, om man nu jobbar med politiken, så
kräver omgivningen att en ”tar sig samman”, men det kan övergå till nästan omänsklig om det är ett ständigt krav på alla, då kan en tänka att vi är utbytbara mot robotar. Robotaktig blir
en av att inte visa det mänskliga. Det ställs stora krav om att följa normen, förväntningar av att en använder de vanliga sätt att utrycka sig på. Det är förståelig att folk reagerar med osäkerhet
och skepsis när det bryts.
Men överlagd är folk snälla, om en inte trackar på dem, och det är ju självklart, sedan ingen av oss gillar det. Så en får vara försiktig med varandra, och försöka
förstå att alla ägar den samma känslighet, för att något trackar dem för nära. Eller trackar på dem eller över dem.
Det är så enkelt att förstå det i tankevärlden, men så
svårt att reagera därefter.
Sedan vi bara är människor.
Så det är bara att fortsätta med en riktning av ett mål av vilken framtid en vill ha, eller som en poet sa: Jag ritade en karta i huvudet, pilen
var menad som en vägvisare, men den träffte mitt hjärta.
Men just det är inte min erfarenhet, när jag har ritad en riktning i huvud, brukar jag långsamt orientera mig dit, det är som en sorts realism just där
som har varit en bra vägvisare, fast det har varit en långsam färd. Och inte alltid i medvind.