i hopplösheten eller hur?
I Bergen där kära Gro och jag delade lägenhet och ja till slut var vi fyra, sjöng hon och jag i socialistisk kör, vi sjöng egentligen kors och tvärs, via Grieg, Rachmaninov, kyrkmusik,
Ragnar Hovland, norsk författare, Visotskij, Hans Børli, norsk poet, och fast min blyghet så var det så berikande. Pärmen finns kvar något ställe, musiken öppnar inre dörrar och sätter variga spår
och färg på tillvaron. Det var så viktig för min del. Samt biologin. Sedan var det 20 år som mor och inflyttare till ett annat land. För barnen överger man glatt alla engagemang. Det blev det allra viktigaste. Men i de
20 åren valde världen helt fel kurs, och det är ett val, det händer inte bara. Det att kämpa för något som är viktig för en, ger meningen med livet, och andras vägval kan ta bort helt känslan av mening.
Vissa saker är livsviktiga för ens egen existens, och hopplöshet och meningslöshet är det värsta tillståndet.
Meningen med livet är en fortsättning av det. För alla har eller kan ha en positiv roll,
sedan allt en gör berikar eller motsats vår framtida framtid.
Alla kan ge framtiden något, med det man gjorde eller valde att inte gjöra.