kan det kännas svårare att leva än att dö. Efterkrigsgenerationen har fått bara bättre och bättre och det blev bara svårare och svårare att leva, sedan det blir ett slags receptbelagda livsråd,
då de flesta tappade sin sammanhang då de lossnade ifrån jorden och blev så kallade fria, de blev så fria att de inte längre hade någon sammanhang, och där och då slutade de att förstå att barn
inte är chiavovvas och inga associar, barn är små vuxna med rösträtt redan vid sin födelse. Det blir helt hopplöst när de lagar livsrecept, helt lösrivna ifrån livet, tio magorutor, tatovering av sin gammelmormor
på bröstet, och ring i nesan, det hela ser hemskt bra ut, förvuxna barn kallas det. De är inte någon tecken på förebilder en gang, inte utan tatovering av sin gammelmormor häller, försåvitt. Jag börjar
repetera mig: snackar om korkskallar. Att jag är en korkskalle också?
Det är vi alla mera eller mindre, men det att tappa fokusen helt, är verkligen inte smart.
Vuxna som är värdshistorians viktigaste? Det är
ohälsosamt att inbilla sig det. Och väldig ocharmigt.