inte att göras om till någonting konstig.
Jag har två allvarliga trauman ifrån drygt 4 årsåldern och ett vid 8-9 årsåldern, jag kommer inte i håg annat än före runt och efter, och
för att klara sig så måste en kompensera för det som faller bort. Det är inte någonting roligt precis.
Jag reckomenderer inte trauma, eller medel som kan framkalla det, sedan det är svårt att ta sig tillbaka
själv. De kallade det för återtraumatisering, det jag upplevde hösten 2017, det liknar någon andlig upplevelse, på det sättet att gränser och perspektiv blir annorlunda, alla gamla referensramar försvinner. Jag
vill inte vara där, jag vill tillbaka där jag också har varit, på trygg grund, med blommor och bin, för samtidig som jag börja att krascha så sammanföll det med att naturen höll på att ramla. Det blir för
mycket för en stackare att få allt förstärkt åt det ena eller andra hållet. Det har inte varit roligt, det som folk tappat bort när de har det för gott, är hur det är att inte ha det gott, det har varit
många riken som fallit på sin höjd, eller lite efter sin stormaktstid.
En känsla av att ha det för gott, blir inte bra det häller.
Det är bättre att backa än att falla.
Det borde vara
lätt att fatta.
Det är ingen ting att leka med.
Så har ni lärt er något i dag: Det är långt roligare att backa än att stupa.
Trauma är ganska enkelt att falla ur sin sammanhang, det
är inte roligt att ensam försöks hitta tillbaka igen, en har ju vuxna förr att barnen skall få ha sin sammanhang kvar, vuxna utan ansvar är inget vidare. När vuxna tar barnrollerna så borde de frånsäga sig
titeln, och med det ger jag mitt stöd till Greta.