och vaknade som var det en mardröm klockan 1.30. Jag drömde att jag lyssnade på två tonåringar på pendlen, och jag tänkte: Fruktansvärd! Men egentligen var det mig själv jag såg och hörde,
för att ungdommarna fjantade på mitt sätt, och det var ingen höjdare. Det var mitt vuxna jag som stod och såg på eländet. Flere sidor har kommit tillbaka eller mera tillbaka, och de är bara lite i vägen, en nyfikenhet
som är värre än Jessica Fletchers med en öppenhet mot allt och alla, en tramssida som kan gå åt det gränslösa hållet och kan övergå till okänslig, och en envishet som K2 i Himalaya. Men samtidig
har jag en sårbarhet som Stilla Havet, och jag inte utsätta mig igen som i barndommen, sidorna gynnar mig inte, jag har en för vass pänna, ser jag ju, och det blir bara problematisk för mig. Jag började skriva här av någon
andlening, jag är typisk en projektmänniska, men att sluta får jag inte till, så jag behöver hjälp för att lägga av. Skrivande kan jag använda på andra sätt, jag vill inte vara författare. Men
man behöver inte alls bli författare för att skriva.
Man behöver vänner och det måste vara folk som inte förväntar det orimliga av en, utan att försvinna. Att återvända till Inga Ting? Det vore
säkert en fördel, för det är behagligt att vara Inga, men något i en driver mot något annat, och sedan skall det kanaliseras så att det gynnar en själv och flera samtidig.