Aswanadammen pajade, pizzan rök, det går inte att sitta som en robot på en knapp på en kväll, vilken odåga jag är socialt jag är efter att ha varit själv för mycket, snackar om bortgjordhet, novisen,
hålla kungen, soppan din smakade jättegott, okej där fölorade du dina nyvunna kompiser med att vara fräck, gudskelov att jag är livegen, när skall jag bli tacksam för att jag äger mig själv, men så olycklig
över alla misstag, vore det inte för lilla vackra Anna, så vore jag inte livegen, och jag vore död, novisen måste börja fatta den sociala verkligheten bättre, så att inte fallhöjden blir lika stor varje gång.
Jag kan inte sitte framför en annan dator och trycka, sedan det är extremt ospännande, och jag är fortfarande så lättlurad, för det var inte någon hemmagjord pizza som väntade, ack alla illusioner, när kom
de alla på, och måste alla lämna samtidig? Ack för alla hemmagjorda illusioner, som bara smälter nu nästan som den Arktiska isen.
Fast den Artiska isen skall vara där, men mina illusioner måste i väg,
för att hitta min grund. Och grunden för mitt liv.
Jag har brukat år och dag och hållit kvar en gammal glansbild av min kusin, för att klara alla förluster, illusioner är att göra om folk till någonting
de inte är. I alla år har jag klamrat mig till den gamla glansbilden av henne, och har försökt att justera världen efter ett gammalt glansbilde. Glansbildet är så smutsig av ålder, att det ser bara grå-svart
ut, men i mitt huvud har det glimmat som guld. Det är inte så lätt se att ta in att det är bara en papperslapp, utan motiv.
Vi arkiverar händelsen, som den livegnas nya erfarenheter ifrån verkligheten.