i utanförskap, så kan man börja hata, det är inte så svårt att förstå, jag hade det ekonomisk säkert och enormt många böcker. Det att komma att känna empati med andra i utanförskapet,
är trots allt en lyxresa. Det går att förstå hatet till en viss punkt. Jag tror många kan vara i oilika faser i sitt liv, med perioder av hat och förakt, men sedan finns det också vägar vidare. Att ideologisk fastna,
kan även bromsa en större förståelse som rymmer mera av verkligheten. Men det är alltid så att det bjuder en tillhörighet. Om miljörörelsen vill bli riktig stor, så börjar den inkludera folk i mera
kravlösa sammanhanger, det gäller väl alla rörelser som vill ha folket med, och att ställa krav på att enbart äta Rucollasallad, med pesto och qornbiffar, är inte så gästmilt. Är det? Det kan även
närma sig rättskaffenheten och intolerans. Känslan av att tillhöra en sammanhang är så viktig för människor. Ensamma är folk svaga, och ingen frågar längre vart de tar vägen, det fins även
en allmän likgiltighet för dem som sitter själv. Och Sverige har i stort ensamhushållningar, folk sitter själva. Och det kan likna ett fängelse.
I stället går det att vara inkluderande och erbjuda en plats.
Och inte ställa krav om att de skall kunna allt redan. Självklart så har man något gemensamt, men man kör inte i folk bara Rucollasallad:
Fri flyt av Rucollasallad åt folket! Eller: Rucollasallad är vägen!