säkert har förstått, så är jag lat, när det passar mig, men det är bara det att ansvarskänslan i mig kan korrumpera ut all latskapen, den är extrem och jag vet inte riktig hur jag skall justera den, ansvarskänslan
går över lik till slut och gör drömmen min om att leva livet, nästan till en mardröm. Om jag inte är där så faller bara alla ting i sär, tror jag, jag vet logisk eller i teorin att det är fel, men varje
dag tror det jag fortfarande det samma. Jag borde förutom att heta Ignora, sedan den roll har jag och har haft, det att folk faktisk inte lyssnar, samtidig kunde jag heta Karlssons limm, sedan jag tror jag måste limma ihop världen, så
att inte allt faller itu, och isär. Det hela är rädslostyrd. Det ser säkert löjligt ut utanifrån, men för mig är det blodigt allvar. Jag måste skynda mig och limma alla sprickor jag ser innan det hela skulle hitta
på att rakna. Och springa i tillägg och även väldig fort, och sedan börjar folk bara riva i sönder saker, för att se hur fort jag kan springa. Och till slut vet jag inte min arme råd, och segnar om 10 cm före
mållinjan, dvs bara till inga applåder.