i norsk politik.
Jag började bli engagerat i politik på högstadiet, kanske innan, det är omöjlig att sätta en tid på det, det var en utveckling, och som ung vuxen följde jag SV Hanna Kvannmo och
Kristin, ja vad hette hon igen, sympatiska folk med en omöjlig politik. En arbetare är bara en arbetare så länge han är fattig, som rik vill han inte ha någon identifikation med fattigdomen häller, äsj de har löss.
När de började fördela oljemiljarderna ganska lika, så försvann all grunden för dessa partin, hela vänstersidan längst åt vänster, som i dag är eliten, har biktat, och avsvurit förakt för sin
bakgrund. Männ är ofta i opposition, men för ofta är de väderhanor, när de har nått dit de vill, så lämnar de skäppet. Är det elakt att säga så? Lite sedan det någon få männ
och kvinnor som är äkta i sina övertygelser, och i rikedom kommer de värsta sidor fram i folk. Jag har kanske inte känt så många äkta folk, men min erfarenhet säger att möjligheten gör tjuv, och det
är en hemsk konklusion, som jag jag gärna inte vill äga. Jag skulle gärna ha fått tillbaka lite mera tron på människor och alla männen. Lite större tankar om dem ville ha gjort mig gott. Äkta medmännisklighet
som inte handlar om egna behov, är sällsynt tror jag. Och folk som inte bara lämnar jämnt, det de tror är sunkna skepp.