fram kassettbandet från folkhögskolan i Danmark, som jag har gömt undan så gott, det står att jag spelar, trummor, klaver och gitarr, vi hade band så klart, men hur kunde normannen, dom bästa, vara så blyg
att den knappt hörs, jag kände mig inte blyg, jag kände mig generellt bara dålig, och dumm, hur kunde dom bästa, sjunka så djupt, ja det du, det var bra då, att normannen egentligen hette: Dom bästa. I grund och botten,
eller beror det hela på ögat som hör.
Och jag hade nog aldrig tänkt att lyssna på det gamla skrocket ifrån förtiden.
Men snart får jag lyssna, sedan jag nu är bara: dom bästa.
Danmarkstiden
gav ett kliv i självförtroendet.
Det var på botten innan.
Jag gillar Danmark.