hämtning

att spegla sig i far, han var en riktig fundamentalist, så problemet är inte att jag inte vill likna på honom, problemet är att jag vill någotvart, men jag kommer inget vart med sättet jag är på. Folk kan inte se vem jag är, för jag säger inte högt det jag menar, stort sätt, jag bruker alltid lyssna på det som andra säger. Det går in men kommer aldrig ut. Det är waste. Inte recirkulering, men kondemnering. Det är löjlig att vara bara en typ. En tyst typ, typ. Och en surmaga tyst typ, typ.

Ja i alla fall har jag sur maga i dag. Det kan vara tecken på stressen från i går.

I retoriken lärde vi i argumentiken om meningar med ordet tecken, det skall självklart vara trovärdig. Det har landat på lustig i mitt huvud, så nu skall jag dra den i långdragen. Ni förstår kanske att även jag den stackars ensamma människan måste ha någon hobby. Det förstår ni väl, förståss.

Lite granne empati har ni väl, eller något tecken på empati?

Då behöver ni inte att trösta, förstår ni, bara visa tecknet.

Jag ser dödstrött ut och det är inte gång bara ett tecken, för att jag ÄR dödstrött.

Är det detta som var livet, det lutar mera åt tecken på meningslöshet.

I dag kommer jag att deppa på det hela dagen, det är klart att det är inte något roligt att ha med en fundamentalist att göra, det finns ingen kommunikation om det som står fast, jag måste vara jättetråkig, sedan jag aldrig diskuterar det jag står för och inte har tänkt att göra det, en kan inte ta bort sina fasta punkt, förstår ni, förstår ni inte. Och jag är jättedeppig på grund av det förstår ni, förstår ni inte. Det är inte rolig att vara så sär, förstår ni väl, det är ett tecken på att vara för egen, förstår ni väl, förstår ni inte?

Egen och Egon är inte långa vägen, okej då så ska vara Egon ett tag, mansrollen, kvinnor kommer till att få fall i lockarna om de läser detta, och vad mansrollen erbjuder, typ: Du kan få vakta dammtrasan medan jag är borta. Den var stor, den, snart blir den till ett utlåtande.

Jag är ego på mitt sätt, men jag tror männen har större Egon proportionalt sätt utifrån den totala mängden. Och jag kanske övergår till att vara lite obekväm, sedan jag redan är obekväm i dag.

På den ena sidan och på den andra sidan, tror jag folk inte går och mäter hur stora de är, de säger säkert bara vad de tycker och menar och tror, de tänker inte ett helt år på vad de egentligen skulle ha haft sagt, som i mitt fall. Apropå fall. Och jag har tänkt för många ÅR, det hela kan mätas i decennier, på vad jag egentligen skulle ha haft sagt.

Och i dag har jag bara inget jag skulle ha haft sagt.

Jag hoppas dammen, och inte damen ellef dammet, brister en dag, jag har burit ett liv på allt och allas problem, det kan inte vara meningen med någons liv. Det känns som om hela syndafloden vill ut, ja det gäller att formulera sig stort. Riktig stort.

Det är jag som har målat mig in i ett hörn, men några sanniningar är kvar i hörnet, jag är fullständig klar över miljöproblemens omfattning, jag kan inte vara lyssnaren mera, jag har passerad den graden av okunskap, och så länge jag inte hittar en lagom roll i livet, får jag faktisk inta en passiv roll. Just nu är rollen ledig, för jag är inte kvalificerad. Jag behöver absolut människor, men även återhämtning. Den kan inte bli för lång, vi har ca 10 år på oss, på att lösa hela problemet. Eller egentligen återställa det hela eller ställa tebaka det hela. Det verkar omöjligt. Den kritiska massan är 15 % det är vi inte än, det är för få frivillige i dag, och jag får panikkänslor av det.

Att ha målat sig in i ett hörn, kommer inte till att hjälpa någon.

Men nu har jag adressen hörnet, sedan jag inte får gjort någon ting åt det.

Hörnet är bara mitt, och jag vill inte ha med några att göra när jag surar i hörnet mitt.

Jag tänker vara mitt i hörn resten av dagen ensam och sura där, att det är mig jag förstör för, kvittar.

Dessutom är det för tort och för varmt för mig ute, jag gillar inte så där klimat över tid.

Det känns inte bra ut med bara sol och och sol och sol och sol och sol och sol och sol.

Och vad gör en norrmann egentligen i Sverige, det hela känns bara på avvägar.

Jag är på avvägar i ett främmande land.

Jag behöver ha det roligt, jag håller på att dö klimatdöden,

och har inte haft det roligt på över 150 år,

det går inte att kombinera roligt och klimaitdöd? 

Den sista tar död på humöret med.

Det känns omöjligt att få tillbaka livet.

Dessutom skall bara inga få veta att jag ligger på en soffa en hel dag.

Det är hur pinsamt som helst att slänga bort en hel dag på ganska ful grå-svart soffa.

Av ena dottern har jag snott en ansiktsmask, så som man hade på flygen, för att göra natt till dag, men det funkar jättedåligt att försöka göra dag om till natt, i det hela känner mig långt mera parallyserad än deppig, drt funkar inte att sitta i en roll där en känner att en inte agerar adekvat. 

Det ger en hemsk känsla.

Och de känslan äger jag med. En känsla av att inte göra något när det verkligen gallt

Eller tillräckligt var ordet, det är nästan omöjligt att hitta en roll i en så stor sak, en kan iklä sig supermandräkt, men det blir löjligt om en inte är superman, de flesta har säkert inte en susning om vad de ska göra för att vara en skillnad, jag gör ju ingen skillnad häller med på att campera på en soffa ifrån Jysk. Fast den var gråsvart som mina gråstenar. I min resväska.

Och inte vill ha med några att göra.

Och inte är medborgare, en måste väl hitta roller till folk, alla kan inte vara egenföretagare, för att det krever för mycket. Några roller och inte bara obekväma, måste vara givna, och som motiverar folk, jag är fullständig sänkt, känner inte genenskap och gör inget just nu, annat än fördröjer tiden.

Jag känner mig inte delaktig i deras verksamhet.

Och jag har jätteont i huvudet.

Och dessutom har jag glömt att äta mat.

Mitt koncept kommer inte till att funka alls särskilt länge,

För att vända det åt det komiska, så passar inte klimatändringar och miljöförstörelsen i hop med ångestproblematik, det går verkligen att laga en kraftstation åt hela Sverige av all den onödiga energin. Ångest har med liv och död att göra.

Självklart är det inte fel med ångest, men all energin hade ju kommit något till goda om den blev kanaliserad rätt. Nu har vi lärt folk, att alla man sin egen ångest, i stället för att allas ångest är en superkraft. Ångest är ju inte negativt om en inte förgör sin och andras tid.

Och vilka fasadsamhällen vi har gjort, jag går inte ut om jag tror att folk kan se hur jag egentligen mår, bara inga måste se hur det egentligen ligger till. Det hela är löjligt, sedan jag bara då jag tror att jag knappast kan visa mig ute. Jag är häller inte social, annat än när passar för mig.

Folk är såpass lika att det finns egentligen inte så mycket att undvika.

självklart fåt miljön lida för all denna självupptagenhet i onödan.

Jag har råd med att vara självupptagen är också en status.

Jag har mycket utrymme att vara självupptagen på.

Vill jag vara självupptagen? Nej.

Hur slutar men med det?

En bara slutar?

okej?

Då måste en läsa

många självhjälpsböcker?

Jaha men då är man ju redan fast i självupptagenheten.

Kan en fixa sig själv, så kan en fixa alla miljöproblemen, i full fart.

Så om en måste fixa sig själv före, så är det hela komplett meningslöst.

En kan inte lösa stora problem med naveln som guide, eller kan man nu det?

Navelguidning, naveln runt.

Att jag har ursäkt med min pts, nej egentligen inte, sedan det jag gör bara måste anpassas.

Det är just nu som gäller, i morgon är det andra förhållanden. 

självupptagenheten är ett fokus som tar bort perspektiven, fast den tillhör också en del av dagen.

Men den kan verkligen få för stort utrymme, sedan den är svår att sitta ramar för.

Och den kan kännas bra ett tag.

Det kan kännas bra, till det är för sent.

Jag ska inte använda tiden på att göra fel saker.

Tyvärr så kan alla ting ta så lång tid att bara inget blev gjord.

Jag behöver inte all egentiden, jag gillar den ju inte enligt det jag hävdar.

En behöver inte odla motsatser i sig själv, litteratur och samhälle har blivit riktigt egocentrerade.

Hallå en fågel sjunger utanför och jag har jätteont i armen min. Dessuotom springer oxalen.

Det går att avsluta med en mening som lyfter stunden eller sänker den, så att tankekraft har makt.

Det är väl för mycken tid att hålla på med tankelekar, det är inte så hälsosamt.

Jag har der jättebra och skall snart ut i den jättefina dagen och se på den finfina naturen! Yes box!

Skall jag eller miljön må bra?

Det borde inte ligga någon konflikt i meningen, det känns som en konflikt, fast här finns det var win-win, och till alla som tycker deras navel är för stor, finns det konstruktiva sysslor.

Men är de konstruktiva om en inte kan få nobelmedaljen för dem? Vem vet, nya tider nya nobelprisar. Morötter är drivkraften och jag behöver också en morot. Vad hade varit motiverande?

Och moroten skickar ni till min webblåda, oavkortad.

Alla måste nämligen göra någoting, det går inte att prioritera något före den korta framtiden.

Inte musik, inget före allting vänder.

Och när vänder det?

I dag? Plötslig bara vände det?

På g, jag skall ut i den jättefina dagen, i detta jättefina landet, med den jättefina naturen, men sedan var jag törnrosa och har sovit lite väl länge, aaahhhhhhhhhh, var har det blivit av alltingen? 

Eller som guldlock och tre bjönarna, något har snott naturen, någon har snott landet och någon har snott vädret. Ahhhhhhhh! och guldlock blev jättedeppig och gick som hundraåringen vidare.

Och snipp sanpp snut nu ska jag snart ut. I allt detta jättefina, som jag mår så jättebra av.