Retrospektivt i går, så går det häller inte att känna gemenskap när en blir för egen, jag hälsade på två? Eller tre? Det är inte konstig att det kändes lite fel. Och även mitt högmod
står för fall. Eller som Einar sa til Olav (Tryggvason): för vek för vek är kungens båge, fast DEN låter bättre på norskan. Och varför gick jag dit i går egentligen, jag kan inte rösta i EUvalet,
och har därmed bara inget jag skulle ha haft sagt, jag är inte medborgare i detta landet, det låter som ett riktig utanförskap. Och det är liksom ologogisk det jag gör, alltför mycket på måfå. Vad är
det jag vill, egentligen? the fool on the hill. Det känns som om jag bara går runt och boxas med fiktiva väderkvarnar. Så jag känner mig även löjlig. Det låter töntvarning av det hela.
Almissarna kan ni
nu skicka via webblådån, märk kuverten sympati.