att dagen blev operfekt, det är trold i ord, eller rentutav inställningen, möjligen.
Jag ska inte skoja, för de gör en megainsats, men jag klarar inte att känna gemenskap, deras problem är annorlunda,
jag har alltid varit rak på sak, och är inte så megapopulär och är inte rädd för att säga det jag menar, fast jag är en mycket duktigare lyssnare.
För att vara 100 % ärlig så orkar
jag inte omskrivningar, om en vill omgås fegheten, så varsågoda.
Apropå bekännelser, så är jag så högferdighet att jag inte en gång orkar förhandla om det jag står för, där
är det bara så, och den är satt en gång för alla, det enda som kan ändra det är ytterligare kunskap.
Där finns jag inte intresserad av att sälja ur eller ut mig själv. Det är jag helt hel. För
många kan det säkert höras för mycket ut, men då har de glömd att jag har tagit till mig kunskapen alldeles själv. Den är min egen, och jag har inte delat den med många.
Jag känner mig ensam i det,
det känns som jag har givit mycket mera i det, en det går att kompensera för, jag blir lika deprimerad varje gång av budskapet, och ingen kan ha åkt så mycket själv, för att ett höra ett ständigt tungt
budskap, jag betalar bussbiljett för att höra på det, varje gång alldeles själv. Med olika kommunala tungrodda färdmedel. För att sänkas mentalt. Det är inte så intelligent, det är självplågning.
Vad vill jag med mitt liv, jag vet att jag är socialt begåvad och når fram till folk, inte till alla men till många. Vad vill jag med mitt liv, kan man känna sig kallad till något annat än att bara underhålla
sig själv, är det löjligt och högmodigt, kan man överhuvudtaget känna det?
Jag känner att något ställe behövs jag, men än har jag inte hittad stället, självklart är biologin viktig
för mig, den är en slags kärna, sedan är andra viktiga för mig, det är en annan kärna, och sedan så är viktig för mig att hitta mitt sätt att utrycka det på.
Jag behöver gemenskap,
jag är jätteledsen på att känna mig så själv i allting.
Jag skall därmed inte dra skämtet som jag hade tänkt efteråt om att jag ska mura mig inne med mina gråstenar, så bara inga ser min
ko, mitt får och min get, och all osten jag sitter och kör i mig av den anledning, för att jag insåg ensam och alldeles själv hur platt det lät. Det ekade liksom bara tomhet av det. Bara tomhet OCH platt dumhet.