Det är bara att erkänna att jag är för trött, för allting. Jag rörde runt som en hemlös för att hitta dit och som en hemlös för att hitta tillbaka. JAg har nog gränser, fast jag känner
dem inte. Jogging? Säkert osmart. Klimatriksdagen är viktig, den enskildes bidrag är otroligt viktig, nu då samhället är inställd på enbart förbruk. Det är så mycket arbete de lägger ned för
att kompensera för allas förbruk i ett gränslöst förbrukarsamhälle som är alldeles vansinnig, ut ifrån vad jorden tål. Det är storhetsvansinne. Jag har inte återhämtat mig efter schocken i 2017,
det känns som om jag har dämd upp hela Niagarafallen, de är kanske dämd upp på riktig?, och det går inte att släppa på dammen för då hade den översvämmad jorden och dränkt det hela. Och det
känns om min hårddisk, den känns som en hård disk, inte kan rymma mera, nu kan jag så mycket om miljöfrågor och de lindrar inte någon oro precis, de lindrar inget, då de innebär en katastrof, och även
för känslorna, det betyder att jag måste samla krafter för att orka på dem. Lets dance? det är ett löjligt programm i nuläget, hysteriskt löjligt, med alltför dyra klänningar, i onödan. Det är
ju duktiga programmlädare, som de kunde ha använd på bättre sätt. Och de borde även själva sagt nej, i nuläget. Jag har även inte fått tackat vissa, jag har varit urusel till att ta emot, men jag är
klar över att det finns folk där ute som verkligen gjorde en skilnad, just för min del. Det finns små och stora katastofer här i världen. Och det finns olika folk som gjorde skilnader på olika sätt och som det är
värd att tacka för det.
Klimatriksdagen är det värd att tacka, nu då nästan hela resten av befolkningen, jobbar som om framtiden var en fiende.