till att gråta över.
Att jag inte skall ta så tungt på allting och att det inte är något att göra åt det.
Det klarar jag inte, jag är så förtvivlad, folk kan sköta sig bättre
om de hade velat, och jag vet inte hur en kräsj vill se ut, kanske måste den komma sedan det är så mycket förstörd, för många som inte känner någon mening och för många som inte har några
mål med livet sitt, och viljan till att leva enklare, för då tror några att det är det samma som att från dem sin frihet, min frihet eller fortsättning, betyder att många väljer det första, visst är
det smålig, men inte om en inte bryr sig.
Av och till tycker jag att jag sitter i ett väntrom, och inväntar något väldig oförutsägbart obekvämt. Jag vet att jag borde hitta någon alternativ livsstil, men
känner någon apatisk handlingsförlamning i väntrummet, och väntar på ett sorts mirakel, så att alla bekymren rinner av.
Det verkar inte hända än, folk lever loppan, och det blir högst obekvämt.
Då känner jag mig som min far, som la på sig samhällsproblemen.
De lägger sig på axlarna, tillsammans med allt det andra.
Tillsamman med allt det andra. Det andra.
Med allt det andra och jag vill
bara spy, när jag tänker
på det......
Spy.
Y