Vi lämnar gråtkonorna, och för temat på det jag skulle ha hållit på med, samtidig som jag försöker att undvika det så gott det går, för att jag inte klarar på någon ting som påminner
om prestationer, till slut kan jag försöka att undvika allt som påminner om ordet prestationer, eller allt över allt som kan se ut som en prestation, osv, osv, bevarandebiologi handlar tyvärr mera om allt som blir borta, i själv
är det både viktig och intressant, men varför väljer jag alltid de tunga jobben, särskilt när jag snart går på knän av olika problem, fast jag vill, så är det tungt, det är självklart önskan
att vara med och försöka hjälpa till med att ändra utvecklingen åt fel håll, men standardproblemet är att vi är så folk på jorden, som verkar göra motsats av vad som lönar sig i längden,
och som har ett överskott av tid och pängar till att ruinera allt runt sig, där människan har varit ser det som regel ut som en svinstia, hur hanterar man så många grisar? Och det är inte coolt om människan måste
möta väggen i pandemin och liknande. Jag kan inte lösa det problemet, men det oroar mig mycket, det att människan i stort är så lite skötsamma kan bliva deras fall, och fallhöjden blir då för stor. Som en
börskräsj, måste vi verkligen gå så långt?