Jag följer serierna på teven, då och då. Lett-kriminal. Men vilket behov springer det ut ifrån?
Då jag var tretton läste jag 67 av Agatha Christies kriminalromaner, det är mycket på ett år.
67*200 sidor, ja det blir 13400 sidor på ett år, och delat på 365, ja om det inte var ett skottår, blir tillnärmad 37 sidor per dag i ett år, det är inte extremt häller, jag har ett behov för att ställa
till rätta orätter. Det samma är med dr. Phil, inte ställer han bara till rätta, han fostrar folk. Jag är även väluppfostrad på det sättet att jag är hövlig, och försöker att fostra folk.
För så vitt är det hopplöst, de flesta vill inte fostras. Jessica Fletcher och Columbus, som även gick på 70-talet, är lite som Poiroit och miss Marple. Men de hittar sanningen eller lösningen, och behovet för
att veta vad som verkligen hände.
En annan gåta är buschthor, varför det stora stödet för henne, vad är hennes geniala träck, hon verkar inte sympatisk. Jag drömde ju att hon satt i en rödbrun soffa
vänd mot Norge, kanske hon har mottagit fula råd ifrån Sylvi List-ig-haug. Skenhelag är ett ord med långa traditioner i Norge, under skenet döljer det sig andra färger, och Sverige har inte samma traditionen som Norge,
till att se om skenet bedrar, oavsett om den skenhelage bär namnet, Fossmo, listighaug, Eli eller Thor, så är det farligt, för att kulisserna är falska. Jag drömde om henne och det var plats till flera i soffan, vem bjuder hon
in, vad är med henne som får människor i fel soffor, vad är det för fel på mänskligheten och vad döljer sig bakom det hela?
Ni får vänta ett tag på att gåtan löser sig. Men kan iskalla
hjärnor vara ett ledmotiv?
Och det ger inga hopp för framtiden. Bara inga hopp. Bara inga. Inga.