fredsmarchar, så har jag vandrat hela sträckan i en.
Det är bara kan aldrig bli unison march, det finns alltid dem som frodar otakt.
Fast jag menar det vore bra med fred och frid och fröjd, har jag insett, att det
finns absolut dem som inte alls gillar själva orden, de är som triggare för att göra det motsatta, om en kunde tvinga alla in i en fredsmarch, så blev det otakt, eller om det blir för monotont, så börjar man att slå
varandera i fridståget, för att någon börjar irritera sig över några andra i tåget, och då gäller det att få dom andra i tåget på sin sida, och bang så detoneras atombomben mitt i fridståget.
Det är ju väldig sympatisk att tåga för fina saker, men man alldeles inte vänta stor uppslutande, sedan en hade inte behövd fridståg då.
Det var inte meningen att det skulle vara lätt, eller hur?
Att jag har tappat en del illusioner?
Ja tyvärr, och jag har problem med att acceptera det.
Jag gillar harmoni, taktkänsla och lugn, men därom finns inga konsensus.