i eget land och i eget liv? Ja och i grannlandet.
Det är via känslorna en gör livserfarenheter. Jag har inte haft någon garant i mitt liv, en som skyddar en den dagen man inte kan själv, så har det varit så
länga jag minns, jag hade inte trygghet till de närmaste och har inte haft det sedan dess. Att inte ha haft någon som går god för en, som tar emot en när en ramlar, eller som finns inkluderande. När det har blivit livsvillkor,
så är känner en sig som en flyktning, och kan förstå känslan. Empati hjälper inte andra flykningar, för det finns dem utan hus och hem, som faktisk förgår, och därför finns det grader av hemlöshet
och flyktningeskap. Men känslan är inte alls främmande, och det är en läskig känsla, och därför är det viktig att försöka skapa hemkänslan, så att en har någoting att erbjuda, även
av tryggheten. Sedan alla en möter i livet, behöver möta tryggheten. Men man kan inte vara hela tryggheten. Sedan en själv behöver finna den. Det som är med livet är ju att alla lever på samma villkor, fast de inte
har mött alla deler av livet än, eller kommer till att möta det, någonsinne. Men finns där för alla. Som potentiell livserfarenhet.
Och därför är det viktig att ha någon livserfarenhet i mötet
med andra.