och andra bekymmer.
Apropå barndom, så har jag känd mig som minst trygg i eget hem. Det är illa att fostra barn til känslan av hemlöshet, det är fruktansvärd misslyckande när en inte erbjuder barnen
ett hem. Det medförer att jag inte känner någon komfort zone, jag tar gärna för stora utmaningar, för att det känns inte otryggt. Att vara långt borta från hemmet har varit bättre, med alla de nackdelar
som följer med. Jag har försökt hela livet att hålla mig flytande, det gäller att klara sig själv när en inte har någon att ty sig till, ringa eller vara hos, när en behöver det som mest. Sedan jag har försökt
att hålla mig flytande, så är det folk som möter en jag tycker om, stora ord, funkar inte när en har vant sig med att simma för livet.
Stora ord ger ingen logik, sedan jag befinner mig på en annan nivå. Rent
konkret har jag självklart ett hem, sedan annars så kunne jag inte ta utmaningar, men jag har känd det som om att jag bor på olika väntrum, typ.
Jag kan gott inbilla mig att jag ville ha funkat som ensamboere i fjällen,
men jag ville fort bli alldeles koko av det, jag apropå våren och göken som kommer snart, finns det gökar längre?
Det finns nästan bara inga som är så beroende av jag som mening och sammanhang i de miljön
där jag är, det är skräckligt att vara utan. Jag om någon, är beroende av folk som erbjuder ett hem. Ja för att vara hemma.
Det är inget att skylta med precis, så brukar inte göra det, sedan jag är
väl medveten om folks reaktioner. Och vill inte framstå som löjlig eller obekväm.
Jag är duktig på att föreställa mig på vissa saker, men o-dåga på andra saker, jag kan inte alls fatta
att någon läser det här, har de inte något att göra, tänker jag då, har de nu inget eget liv? Däremot om en skriver ordet t-e-r-r-o-r så ville en få värsta publiken, hela säkerthetssytemen ville
gå igång, säkerhetsprolis och kodexperter, uppdrag granskining och alla möjliga andra tokar, så därför gör nu inte det då, ärade publik.