Lite av problemet är att en inte känner uppskattning, inte andras närvaro, inte andras välmenandehet, inte andras delaktighet, en försöker lösa allt i eget huvuvd, som om det var det enaste huvudet på jorden,
som om det inte fanns något gemensamt med andra huvuden. Jag kan förstå att det inte är så, det finns folk som visar uppskattning, som har närvaro, som är välmenande, och som vill vara delakitga, och att det går
att dela något gemensamt med de andra huvuden. Men sedan så finns det också dem som går för långt in i andras närvaro, blir för delaktiga, och vill komma för nära ens huvud. Dåliga erfarenheter är
också erfaneheter. Men de skall ju inte ta allt utrymme för allltid, förhoppningsfullt. För det blir det inget liv utav.