bara någon i relation till någon annan.
Hos de blinda är den enögda kung osv. Att gå runt och odla egna begåvningar låter fullständigt fel. Då är man begåvad med ett stort egetfokus.
Det låter inget vidare, det hörs inte friskt ut. För mig hörs det väldig slitsamt ut, det är skönt att inte mäta livet på det sättet, självklart behöver man respekt för den man är, men
det behöver vi alla, och duktig behöver en känna sig då och då, men det är inget varig tillstånd som en kan känna sig hemma i, sedan allting förändras. Begåvning är ett stigmatiserande ord, som
gör en ofri, och att vara oberoende av ord som låser fast en, i ett fack. Friheten är att vara obegåvad nog att ta emot livet som det kommer.
Men okej då, man behöver andras uppskattning. Visst, i ett viss mån,
annars torkar en upp.
Noll gillanden leder till en död i förtid. Okej då. Lite granne beundran skadar inte. Då och då.
Men uppskattning är ett bättre ord, för den behöver en.