Jag var på Fredagar för framtiden Uppsala, och tyckte jag stod i en församling hippies, som har sovit i ett halvt hundra år, och plötslig passar de gamla kläderna igen. Det kändes inte bra i dag, och jag kände
inte identifikation. Även att känna gemenskap är viktig. I tillägg till saken. Kusinen var inte bara en förlust, hon är en del av traumat, hon var allt en gång i tiden, och var mera än en förlust. Det är inte
bara trauma, det är även ett liv av gradvis slitage, som när en plockar en höna, eller drar ut alla tänder, långsamt. Jag fick ett tillbakafall naturlig nog ett par år tillbaka, men jag får vara glad att jag har klarat
mig så bra som jag har, jag har mycket liv kvar i mig. Men omställningen går inte bra, folk vill inte förlora alla förmåner de har fått, 2000 km2 per person är det vi har till rådighet, folk flest kunde inte
ha brytt sig mindre. Att odla och bara äta grönt är säkert att jämföra med döden, för rätt många. Klarar jag att lämna skrivandet nu? Och bara leva livet på mina kvadratmetern, och kanske bli den
lantisen jag är. Eller tror att jag är.