anledning till att undvika minnen längre. Det spelar inga roll om de bekräftas eller inte, de lyser som neonskriften på väggen, jag omges och umgås det endå. Det finns inga vägar tillbaka, jag sitter mitt i dem,
det problematiska är att de är aldrig delade, det är bara jag som plågas, och varför det inte plågar de andra, blir väl resten av livets stora fråga och kanske gåta. Allt som är nergrävd kommer inte
i upp i sitt ursprungliga skick. Det finns en anledning till att gräva ner saker, och några tjänade på det. Och varför repeterade jag bara det den ursprungliga erfarenheten, så att den blev som ny. Det kan jag häller inte
fatta. Det hela är ogreppbart. Och jag kan inte greppa det, än.