en känner sig utsatt i sin egen familj, så ramlar en ur de sociala ramar, och vägen tillbaka har varit jättetung, ungefär som att klättra Mont Everest eller Mont Blanc själv, i fotformsandaler och shorts och utan
stöd. Det ligger en latent rädsla, och den går nog aldrig över. Tilliten blir så skör och förväntningar så låga. En kan räkna med vad som helst av vem som helst. Vissa saker är obotliga och det
är en tidlig utsatthet. Det är egentligen inte reparerbart, sedan det var de allar närmaste och sedan alla, och vägen tillbaka är verkligen svår. På ett sätt så är jag över detta, på den andra
sidan, så är det där botten finns, och det är svårt att bli hemmavan där. Men sedan så känner en sidor av livet som andra inte törs att bekanta sig med, för att det känns för farlig, nu har jag
rest så många rundor, att jag törs att försvara de på botten, och jag undrar på om det verkligen är botten, sedan avvik finns i andra spektrar av livet med, även hos de som låter andra hamna på botten.
Det är ingen höjdare det häller, och vad som befinner sig på bottnen där, handlar om teman, som absolut skulle ha kommit på agendan. Dessutom finns det inga egentliga gränser däremellan. Det handlar om människors
mörka sidor. De är egentligen mest skremmande först när en är rädd för dem. Och vissa fall så behöver en vara det. Och i andra fall så är det i onödan.