Jag älskar självklart partaj för att jag aldrig har varit på några. Ja självklart på familjebegivenheter, bröllop och begravningar, och jag försökte vara med den förste tiden som studerande,
och de flesta har kanske en fönster där det hela är coolt men det hade inte jag. Jag som älskar partaj och att dansa har ungefär inte gjort det. Hur kan jag veta att jag gillar det? Folkhögskolan jag gick på deltog i karnevalen
i Köbenhavn och hade lärd in sambastegen och var med på riktig. Stort var det.
Det som är problemen med partaj, är att bara inga vill städa efter sig, man underbetalar någon gravt för att ta den uppgiften, det
har givits låg status. Det samma är efter köpfästen, vi sitter i föroreningar upp till halsen, och vissa vill fortsätta partajet på mars, för att det är oattraktivt att ta i lorten vi skapade. Det är klart
att lort är lortig. Men der går inte att fly sin egen lort, egentligen.
Jag börjar förstå långsamt att jag inte är bara gullig, jag sticker ut hakan och ännu i vissa fall strör salt i såren till
andra. För att jag är dum eller ointelligent på mitt sätt. Att jag inte menar det, hjälper inte mot salt i såren.
Om jag blir en röst i samtiden, så faller ett tungt ansvar på att inte dansa samba när
det är vals. Jag kommer att stelna, i monotona rytmer, för att som en öppen röst bli tydlig ensriktad, tolkbar och som en guide, eller en fast vägvisare. Vill jag vara en öppen tydlig retningsvisare. Det blir ingen plats för
lek och bus. Vill jag det? svaret är nej, jag säger som Nalle Puh,
Ja tack båda och. Men andra bestämmer?
Jag sitter med förkylning och feber och sonar för mina synder.