att detta har varit roligt så tar de fel, det känns som jag har levd på tampen av livet, det är inget att reckomendera. Hösten 2017 tappade jag fotfäste och upp blev ner och ner upp, det var som att försöka
stå i en trommel, sedan fick jag hjälp, men sedan har det satt sig i kroppen, det är som att vara en robot. Jag är nog bara ett exempel på hur viktig livet är, och att en anpassar sig maximalt för att överleva.
Sedan det nya idealet är robotmänniskan, så kan ni ta min snabbvariant, och jag säljer receptet på hur en når det stadiet, på min webbsida. Det känns nästan som nirvana. Och till alla dem som har det riktig
tråkigt. Jag har häller ingen aning om vem som läser detta, och borde nog hitta på nyttigare sysslor. Om jag bara kunde ha mobiliserat lite viljestyrka.
Det önskar jag mig i present. Jag önskar mig det jättemycket.