smiger på svenskan, beröm som blir lite överkurs?
Man hanterar det egentligen på det sättet att man ser lite förvånat runt, vad som egentligen händer nu? och försöker att gömma sig
i klädskåpet. Men om det är i kurs så känner en sig säkert bara bra.
Ett annat ord, och nästan det motsatta och är ordet smålig, men det är när någon inte unnar en, varken det ena och det
anna, vilken känsla är det egentligen då eller affekt?
Är känslorna mera viktig än förnuft, eller är det olika mått, och egentligen så säger förnuften också att det förtjänar
personen eller det förtjänar den inte. Det blir så problematisk om känslor är måttet på allting, det blir som ett minfält, och en anar inte hur en skall gå. Det är som är farlig med att ha känslor
som mått, är att känslor är ombytliga, och det är farlig att skada andra, är det inte? Om jag tycker så och känner si, och skall vara alltings mått? Hjälp? För tänk om jag gör känslorna
mina till dommare? Då ville världen havarera, och det hela vändas upp och ner. Men känslor har en kraft som inte logiken har, om den tror på sin känsla, så säger det Bang, bara, genast. Och sedan gäller det att
rättferdiggöra den?
Då går det runt och runt och runt och ingen ting står längre fast.