är något av det minst roliga en håller på med.
Jag har insett att jag inte får någon fanklubb, men undrar över väldig mycket. Och sitta och överväga varför är ganska så slitsamt
när det gäller folk. Jag tror jag uppleves som distanserat, fast jag inte vill vara det. Gillar eller ogillar, att trampa i klaveret eller inte, hur kan jag veta om inte folk visar. Avvisande borde vara klar besked, men jag förstår inte
den kommunikationen. Jag förstår inte om de är beskedens eller bara har gått komplett less, är osäkra, inte gillar min personlighet, eller inte läser sin inbox mer än en gång per månad. Hur ska jag veta
det. Om jag skriver bra? Jag har ingen aning, det är i alla fall mycket, eller kvantitativt, om jag är smart eller dum, det borde kvitta. Att de känner avund, för vadå? Över att jag sitter och undrar? Att de tror att jag driver
med dem, det gör jag aldrig, då är det rätt och slett min avsaknad av att fatta det. Att inte alla tycker om mitt sätt, ja det får jag långsamt svälja, långt inne tror jag att alla är ett, och att de egentligen
tycker att jag är rolig. Om jag är rolig, nej, inte alltid, men då är det bra att säga det. Att jag inte är särskilt intresssant, ja det tycker jag med, men jag tycker andra är intressanta. Att jag förväntar
för mycket av andra? Troligen, sedan jag nog inte förstår helt hur de flesta andra är. Att acceptera det? Ja visst, men det tar väl sin lilla tid.
Klimatklubben är en stilig klubb, lite som Bamseklubben och har 14 500
medlemmar. Jag försöker att förstå hur många av Sveriges invånare som är upplysta. Hur många procent av Sveriges befolkning är det? Är det 100 % eller 5% eller 0,1 %. Svaret är skämmigt, om en
vill ha en framtid och det är de aktiva passiva som bestämmer utfallet av framtiden, och svaret skickar ni till min överfyllda webblåda, och märk brevet: fanklubben bestämmer alltid!