mening med mitt liv, är att känna identifikation med alla andra människor.
Jag vill inte känna förakt, att någonting är bättre än någonting annan, att mäta varandra med mått, som
skapar enorma glapp imellan folk och folk. Okej alla är inte lika, men känslan av gemenskap är det samma som liv, oberoende av de olika förmågor folk har. Förakt, det finns inget livgivande i det, det frodar ingen ting, jag skräms
över känslan. Att värdera andra efter konstgjorda mått, det känns iskallt, kirurgisk och vitt, och jag vill inte vara en som inte ser det mänskliga i folk. Jag får väl häller brottas lite, än ända mina
dagar i desillusionerad förakt. Jag gillar inte den känslan, naturligt känner jag häller inte den känslan, jag tycker om folk stort sätt, det verkar som att man får brottas med olika saker i livet, nästan oavsett. Jag
vill inte sitta och värdera andra efter en rätt och feltabell, då är det väl bättre att ha fel själv. Jag vill inte vara någon mall för rätt och fel, det vore hemskt ganska enkelt, att landa där för
gott.
Ganska enkelt hemskt.