ifrån detta? Nejdå, jag blir rent utav deprimerad i bland, speciellt om jag mäter mig med dem som får 250 likes, det hörs ut som himmelriket i bland. Tänk att omgås med de riktiga torskarna, det är nog säkert
ett mänskligt behov.
Jag har varit inne på Facebook och vad skall jag säga? Behövs jag alls? Behövs orden mina, behövs min närvara eller behövs det något mera.
Fyra år har gått, sedan
jag följde min fars sista resa eller resor, och jag flög tur retur Norge, många gångar, saknar någon far? och gör jag, saknar man någon som säger så lite att det redan ekade tomt, eller hade han förmågor
bortom orden, men saknas det?
Fem år har gått sedan jag följde min moster sista resa eller resor, men jag åkte tåg tur och retur Oslo, många gånger, och jag saknar henne, samtidig det känns mindre kravfylld.
Det är nog det som gör alla ensamhushållen, kravfria samhället, inga plikter och inga ansvar. The easy way.
Jag rider på sju hestar, och de springer åt olika håll. Om jag vill prioritera musik, och det vill jag,
biologi och det vill jag, det blir nog biodiversitet? Fast andra intresserar, kemi? kanske?, jag gillar det med, ekonomi, ja utifrån biologin, politik ja utifrån naturen, men jag vill även göra en hemsida, och och och och till slut är
allt gjort rent ideellt och jag vill inte liggs död i ett dike av underbetalad otacksamhet, och bara inga saknar mig. Vilket hemskt punkt slut det vore.
Körsbär, fanklubb, mingel-mangel, beundran, den allra bästaste, eller
sagan om grisen och räven, och grisen som tänkte sig till kungen, förr att han ville inte ligga i sopor mera, men äta fint och sova i silkesäng, och sedan blev han så klart lurad, så att han satt tillbaka i sina sopor.
Det viktigaste är de allar närmaste, döttrar, vänskap, för utan är man inget och har man inget, sedan måste en hitta konstruktiva sätt att bidraga för naturen, det blir allt för många ord, och mina
drunknar? Måste man äta körsbär? Det jag är begåvad i, är att bry mig om andra, tråkig? Ja jag vet, och sedan har jag andra förmågor, men att konkurrera om utrymmet? måste man det, kan det inte vara
bara naturliga utrymmen? Jag gillar att jobba i serviceyrken, jag gillar att hjälpa folk, men för otacksamhet? Jag är rätt enkel i kommunikation, jag tycker inte om högferdighet, men inte alla gillar enkelhet, måste man själhävda
för att ha någon plats? Är livet en kamp om luften och scenariet blir att om fem år har nestlé patent på luften, och bara de som äter körsbär, är värdiga att överleva? Osannliga scenarier? Nej,
Reinfeld hade rätt i att folk sover, och man kan nästan göra vad man vill, så länge som de får sina körsbär bara. För körsbär väljer vi de allra värsta scenarierna, sovande i godstolen och
med fjärrkontrollen i hand, hand i hand, man med man, i alla land? Var det solidariteten?
Eller fanns det hjältar kvar?