att skriva blir omöjlig, så länge jag befinner mig i denna situationen.
Jag bor i en röd labyrint. och jag vet inte utgången, jag går på vilda vägar, i en labyrint måste en hitta ny mening och
en väg och veta att en kanske aldrig kommer ur.
Det är ett priviligeium få förunnat, att ha en bas och kunne förflytta sig efter behov. Där ligger inte livet för de flesta.
Vi måste klara att möta
vår egen litenhet, vi är inte unika, vi är bara egna, och dag kommer döden, som vi inte kan säga nej till, hoppa över eller ignorera, det går inte att trumpa, sura, spåtta på, man är inte större än
döden, och inga bestämmer över våra liv. Det att hitta folk som en kan lite på i lite vått och tort, göra lite av det som glädjer en här och nu, och bara godta, att det värde som andra eller en själv
ger sig själv, är precis ett värde bara för stunden. Nobelfis, eller inte, vad är skillnaden egentligen? Vi har levd en tid det gick uppåt och uppåt, vem bryr sig nu om gamla hjältar, när döden kliver
fram och bjuder till dans, för att vi eller dom inte klarade nej, innan i tid, till allt lyx och fjant.