som jag njuter gott av.
Jag kan vara riktig nerklankad, men sedan glömmer jag bort det för något annat mera intressant. Denna förmågan har hållit mig uppe alltid, men det finns självklart en gräns, för
det gör det för alla. Jag kan glömma det som är nestan olevligt, för något vackert och fint, jag kan drivas vidare av det jag tycker är vackert och fint, jag är lite som trollet i en låda, innestängd, men
plötslig ploppar jag upp och säger BU, och jag kan glömma träsket jag var eller är i, för en liten grej som bara ger tillräckligt.
Jag fick brev i dag ifrån södertälje kommun och jag tänkte, nu
får jag säkert någonting okej, till jag öppnade och såg att det var en bot, för att jag har lånat deras sångböcker alltför länge, okej då bor troldet i lådan där ett tag till. Jag
har en stor potion eller posion, kanske, ompistism i min personlighet, olika krafter som orkar nästan oavsett, men inte helt oavsett, någon folk som en litar på måste en även ha. Utan, så finns det i grunden någon större
mening. Det att ha några att dela det en upplever tillsammans med. Och det var självklart de som dog i min slekt, som var dessa förut. De var resusrser för flera än sig själva.