är orden om mig som barn.
Jag tycker inte att det är så roligt öde, särskilt sedan det användas för att hävda sig, att en inte har förmågan till att vandra i andras spår, att måtta
tänka självständigt alltid, att inte vara i ett fack, att inte bli älskat för den en är, att vara den som folk inte blir klok på, att bli ansett som vinglig för sin tolerans, att lämnas för att en väljer
egna ståndpunkt, att måtte försvara sina åsikter jämnt, att nman tro att åsikterna är utbytbara, att inte vara populär, att alltid måtte uppfylla krav, att det krävs för mycket, så att en alltid
lever oskyddat, att förmågorna bara används av folk som bara är lata, att inte bemötas med respekt av intoleranta människor, att vilja stå över mig för envar pris, att äta mitt tills jag blir utmattad, att
ljuga för att de vet de får ett ärlig svar ändå, att inte gilla ärlighet för att fusk går snabbare.
Det är ingen höjdare som perspektiv, det står sopor överallt efter dom, och dom väntar
till jag har tagit upp dom, för dom vet att jag kommer till att ta mitt ansvar, när dom inte gjorde det.
Och det är ingen höjdare.