som någon lättnad att medge det, då jag hade förlorat om livet var en popularitetstävling. Jag är som Jotunheimen när det gäller mina åsikter och övertygelser, och jag orkar inga onödiga diskussioner.
Då tar jag min innebyggade hammare och slår dem artigt i huvudet. Okej då, andra får ta rollen som populär. Det känns inte som om, men det ÄR omöjligt att ändra något som jag har använd decennier
att bygga upp, visst kan jag känna det motigt. Men sedan är det jag, och så känns det med.