känns det som om jag inte är någon enkel person. Jag känns tvärsäker ut i åsikterna, omöjligt att rocka, en orocklig envis kärring, känns det som om, jag känner mig fullständigt övertygat
när det kommer till saksfrågot, otrubblig och jobbig, som en åsna, det känns som om jag kunde heta rättskaffenheten, och att jag alltid vill ha rätt i sak. Jag känns så tvärsäker och jag känner mig
tvärsäker. Der känns som om det är det alldeles säkraste med mig. Det måste kännas svårt för andra, när jag redan är övertygat om min rätt i sak. Okej då, då får jag inte
så många bästisar, då det inte finns så mycken plats till andras åsikter runt omkring mig. Det känns lite hårt att måtte medge det.
Apropå känns det jobbigt att sånpedagogen jsg går
hos har blivit sjuk, nu som jag just har vågat, ja självklart inte bara för egen skull, men jag kände det öppnades en möjlighet, bortanför åsikternas värld, till att utrycka sig, och en oas i öknen dök
upp. Jag känner jag behöver vara mycket mera än en förprogramerat åsiktsmaskin. Jag började tro på att det fanns lite andrum på jorden.