mig olycklig, ca 600 dagar till tipping point för klimatmonstret som vi skapade på att bränna oljan i rekordfart. Det känns hopplöst, meningslöst, snart har de tagit all regnskog och annan skog, och tillsammans med den
biologiska mångfalden försvinner vi. Det känns som jag vill gömma mig under ett täcke och sedan får några läsa fina godnattasångar. Och sedan känner jag mig ensam, då jag delar min intresse med så
få. Jag känner mig olycklig för att jag inte är någon riktig hjälte som klarar att röja upp och att jag inte får någon brev om att jag är till nytta. I stället har det försvunnit saker ur mitt
hem, och jag känner mig väldig olycklig för att det är motsatsen av respekt. Lite input måste en ha för att känna några positiva vibbar i ett sådant klimat, känns det som om.