jag min posttraumatiska skräck, som sitter i benen, och den känns inte så bra, men jag är ju klar över att det är bara ett känslotillstånd, men om jag alltid hade haft den, så ville även jag ha trott
på den. Om känslorna kör med en, så går det säkert inte att riva sig loss i från dem. Det höres jobbigt ut, faktisk. För då måste man följa dem, och slungas runt, utan att ha regi?
Vad
jag känner nu? Ganska trött, egentligen.