som barn har jag ca fem allvarliga trauman, i denna perioden har jag återupplevd dem. Det runt minns jag, men allt annat är svart. I traumat försöker jag att fly, medan jag samtidig blir paralyserad av skräck. Benen domnar
och sedan blir allt borta. Att återuppleva detta, är som att vara i dåtid. Hjälplöst utan ett enda stöd på denna jord. Jag tror jag ska dö, men sedan fortsätter och fortsätter det, folk är inte till
hjälp och denna känslan överföras till nutid. Hade jag Inte fått kunskapen, hade jag trodd jag var lite ovanligt ovanlig. Och att allt hopp var ute på riktig.